Idag ska jag rida Alfonss, rida ut. Eftersom han håller handbromsen hela tiden så måste vi få honom framåt genom att rida ut honom mycket, skita i huvudet och få honom framåt helt enkelt. Jag red i Torsdag och i Fredags, och va bara positiv med honom så han verkligen får gasen i botten. Just nu så är det bara fram, fram, fram hela tiden det är det ända vi ska göra just nu, FRAMÅT!

Vi kan höras senare, kraaaaaaaaaaam! ♥

 

 

 

Fiona är nu på dom gröna ängarna och hoppar 2, 40 utan att ha ont i sin fot. Varför är ingen fråga, för Fiona ska inte nånstans lida för vårat ego för vi vill inte sörga. Men såklart, man vill ju ha kvar det finaste man har för evigt, och Fiona var det. Hon var verkligen speciell, hon liksom.. var inte som alla andra hästar. Hon har gjort hovspår i våra hjärtan och hon kommer fortfarande vara fängslad i mitt hjärta, nu och föralltid. Hon är nu med Snobben och får säkert jätte fina föl där uppe utan att ha ont.

Man släpper några tårar, och mår fruktansvärt dåligt. Sen är det bara att blicka framåt och kolla på våran nya häst, Alfonss som är one of a kind. Jag ska lägga ner all min energi på honom, och verkligen LYCKAS med honom. Ut och tävla, ut på träningar och bli ett riktigt team. Ett band som inte kan brytas liksom.

 

Sen, kommer Fiona alltid vara i mitt hjärta och kommer inte bli bortglömd, hon var inte som alla andra som sagt. Alla i stallet tycker det är riktigt tråkigt, och det släppte några fotspår hos dom också tror jag. För det var väääldigt svårt att inte tycka om Fiona, för hon var liksom social, lätt lärd och helt underbar att sitta på och trimma på. Man kände att det hände nånting hela tiden, sen hade hon också några egna tycken om vad hon ville göra men som hon inte fick göra just då. Om hon fick välja, så hade hon velat hoppa 7 dagar i veckan 24 timmar om dygnet. Och sen fick man domen att hon va väldigt skadad i foten, om vi inte tog bort henne så skulle hon må dåligt, inte kunna hoppa, stå i den jäkla hagen och inte göra ett skit. Plus det så var Fiona en riktigt arbetsmyra, om hon var trött så puschade hon ÄNNU mera framåt, hon ville göra rätt vare sig skada eller inte.

 

Man får minnas dom sekunder, minuter, timmar, dagar, månader och året vi fick med henne. Jag har utvecklats otroligt mycket på den tid jag fick med Fiona, och jag tackar min låsasmamma att hon hittade henne. Jag säger samma sak som Helena.- "om hon hade hamnat hos någons annans händer hade Fiona blivit ett svin att vara med." Och det är vekligen sant. För Fiona var vädligt "stängd", hon liksom var sjukligt spörädd och var rädd för människor ett tag, Fiona fick först förtroendet för Helena, sen kom jag och sen hela familjen. Hon hade kunnat blivit missförstådd och man vet inte vad för idioter som finns där ute som kan göra hibabariba med hästar och kan inte ett skit. Det var grisen i säcken att vi hitta Fiona på nätet, och har aldrig varit med om någon som hon.