Jag är uppfostrad i en väldigt skyddad miljö, med föräldrar som bryr sig, frågar hur det är med mig, om jag mår bra, om någonting hänt OCH om hur det varit i skolan. Jag berättar allt för mina föräldrar, eller det mesta i alla fall. Kanske inte just precis varenda detalj, men den jag alltid i alla lägen har prata med har varit min låsasmamma, Helena. När jag under en period var väldigt deppad, ledsen, besviken, sviken och allmänt mådde dåligt så VARJE dag till stallet (jag var medryttare på en ponny i Fjärdhundra då) och från stallet pratade vi just om det. Vad jag hade för känslor om den "katastrofen" eller hur man ska kalla det som hade hänt då, vad jag hade för tankar, om vad jag ville osv.. Och var väldigt fast besluten, nu har det gått 3½ år ungefär sen den händelsen hade hänt. Idag är jag väldigt tacksam att Helena finns i mitt liv, för hon är, i mina ögon min mamma. Hon liksom, är som en mamma. Hon säger väldigt ofta  att hon hade önskat att jag kom från hennes mage, och inte min riktiga. Jag känner samma sak, hon är som min mamma, men tekniskt sätt så är hon inte det.

 

Inte alla, men väldigt många käftar då tillbaka och säger typ; Ja, men du har ju en egen mamma. Då säger jag tillbaka att; Men för mig är hon min mamma, för hon har alltid funnits där när min riktiga mamma inte funnits där. Den meningen är 100% sann, för det är så jag känner. I mitt eget lilla hjärta som klappar för just Helena.

Nu var det inte det vi inte skulle prata om, det vi egentligen skulle prata om var ju om andra grejår.

 

Det finns barn/ungdomar om inte har det alls som jag. Dom liksom bryr sig inte överhuvudtaget, dom får åka till Jokkmokk om dom vill, dom får vara på stan hur som helst, röka osv. Inget liksom stopp, eller att det ringer någon klocka "Jag kanske inte får göra såhär" eller "Jag kanske borde fråga mamma eller pappa först". Något sånt finns liksom inte i dagens ungdomar, inte alla, men väldigt många.

Jag själv är sjuuuuukt glad över att mina föräldrar är rädda om mig, och bryr sig liksom. Annars hade jag slutat som en slampa som hade legat med alla. Men alla har det inte så.. vilket jag tycker är väldigt synd. För jag tycker att barn/ungdomar och FRÄMST föräldrar som ser till att ingenting sånt här händer, för det är inte barnets/ungdomens fel, hon/han är ju uppfostrad att jag får göra som jag vill. Om jag skulle komma hem bakfull, drogad och hade rökt en halvt ciggpaket hade mina föräldrar främst gråtit blod över det, sen pratat allvarligt med mig, skjutsat mig till sjukan och liksom sett till att jag mått bra. Och sen hade jag väl fått något slags av "straff".

 

Så mån är mina föräldrar om mig, och det är jag glad över. Enligt mig så ska man sköta skolan, säga NEJ till rökning, alkohol, mobbning, ligg med en kille bara för att. Nångång i livet kommer jag ligga med någon, men jag vill hålla min oskuld så länge som möjligt, bara för att jag vill inte sluta som en madrass för andra killar OCH för att jag är rädd om mig själv också. Vill inte förstöra mitt rykte, min kropp och själ. Sen vill jag inte heller ha det i bak kärran sen att alla kommer komma ihåg mig som Sveriges störtsta slampa osv.. 

 

Skulle jag göra så mot mina föräldrar, kompisar och mig själv eller någon annan. ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG  om jag så skulle sluta som en looser eller nåt. Skiter i vilket, för jag skulle aldrig svika mina föräldrar för det, p g a att mina förädrar känner mig så pass väl att jag aldrig skulle göra något sånt, dessutom skulle dom märka det OCH har den tilliten på mig också. Skulle aldrig bryta det löftet. Säkert kommer jag testa när jag är över 18, men aldrig som underåring.

 

Jag kan ha kul, jag kan vara cool, jag kan vara rolig, jag kan ha ett bra liv utan cigg, ölburkar, droger eller hålla på Enköpings snyggaste killar eller vad det nu är.

Sen, alla vuxna kan ta ett glas vin/öl, men då är ni också vuxna. Inte under 18. Inget fel med det, inte alls.. Men till en bra mängd, inte så du blir liksom..full...